minfrankrikeresa.blogg.se

Härmed avslutar jag denna blogg. Det har varit riktigt kul att skriva under resans gång och jag tackar alla som läst. Kanske ses vi igen till min nästa resa?? Time will tell...

Puss på alla! Hejdå!

Familj, vänner och lärare sa till mig innan jag åkte att det här kommer att vara ett minne för livet. Jag skulle lära mig massor och jag skulle stärka både personlighet och självkänsla. Jag var så nervös tiden innan att jag inte förstod hur det skulle bli så. Jag trodde bara att jag skulle ha hemlängtan den mesta av tiden. Men jag kunde inte ha mer fel. Och de kunde inte ha mer rätt.

 

Resan var sjukt läskig, det var svårt att ta in allt nytt, svårt att kommunicera, svårt att hitta. Hemlängtan. Så mycket saker som stod emot genom resans gång. Men det är ju precis det som gjort mig starkare. "Det som inte dödar dig gör dig starkare". Och det har jag verkligen fått uppleva. 

 

Många åker på semester med familj och vänner. Men det är inte många som måste lämna familj och vänner hemma. Resa med en klasskompis och klara sig helt själv i en stad man aldrig förut varit i. I ett helt annat land i Europa. Jag har verkligen lärt mig att ta ansvar. Hålla koll på mina pengar. Planera mat. Planera resetid, komma i tid till skola och arbete. Tvätta. Allt vardagsstyr som man annars inte har så stort ansvar för. Det är ju föräldrarna som brukar styra med det.

 

Trots att vi var i floristbutiker har jag ändå lärt mig en hel del. Dock inte så mycket om inredning. Men jag här lärt mig en hel del om floristik, jag har fått arbetslivserfarenhet, jag har fått känna på hur det är att jobba utomlands, jag har fått se hur fransmän arbetar och jag har fått utamningen att göra ett arbete fast att man inte riktigt kan kommunicera.

 

Som alla andra sa, detta har blivit ett minne för livet. Jag har lärt mig massor och jag har stärkt både personlighet och självkänsla. Det finns inga nackdelar med den här resan. För i slutet har jag lärt mig av allt som känts dåligt och vänt det till något positivt.

 

Tack för att jag fick chansen!

Praktiken i Paris var mitt projekt. Men det fanns andra delar som också var viktiga. Som till exempel projektplan, loggbok och projektrapport. Sedan ska man redovisa för tvåorna som kanske också ska ge sig på detta.

Projektplanen hade jag börjat på, men inte gjort klart. I projektplanen skriver man vad projektet går ut på, vad det handlar om och hur jag ska visa det bland annat.

Varje vecka skulle man skriva loggbok om vad man gjorde, vad som hade gått bra respektie dåligt, vad man ska göra nästa vecka och så vidare.

Projektrapporten är alltså en skriftlig rapport som innehåller precis allt om projektet. Från början till slut.

Allt det har jag gjort nu och det känns otroligt skönt. Nu gäller det bara att planera en redovisning med lite bilder och så för tvåorna.

Det tog ett tag innan jag fattade att jag faktiskt var hemma igen. Allt var som nytt och alla känslor extra starka. Att mötas av min familjs glada ansikten va det bästa. Att få se dem på riktigt igen. Känna att de är där live och inte på en dataskärm. Höra deras röster. Mitt rum var nästan det bästa. Jag hade bett mamma ge mig nyckeln när jag kom så att jag kunde låsa upp min egen dörr med min egen nyckel. Bara det kändes underbart. När dörren öppnades och jag såg mitt rum framför mig kände jag mig hemma. Att ligga i min säng bredvid min pojkvän, tysta, var som himlen.

 

I skolan frågade de hur vi hade haft det och efter någon dag var allt som vanligt igen. Men Paris kom på tal en hel del gånger i början. Då vi refererade kring hur det hade varit i Paris. Kunde fortfarande inte fatta att vi varit där. En helt otroligt upplevelse. Men det var underbart att komma hem.