Familj, vänner och lärare sa till mig innan jag åkte att det här kommer att vara ett minne för livet. Jag skulle lära mig massor och jag skulle stärka både personlighet och självkänsla. Jag var så nervös tiden innan att jag inte förstod hur det skulle bli så. Jag trodde bara att jag skulle ha hemlängtan den mesta av tiden. Men jag kunde inte ha mer fel. Och de kunde inte ha mer rätt.
Resan var sjukt läskig, det var svårt att ta in allt nytt, svårt att kommunicera, svårt att hitta. Hemlängtan. Så mycket saker som stod emot genom resans gång. Men det är ju precis det som gjort mig starkare. "Det som inte dödar dig gör dig starkare". Och det har jag verkligen fått uppleva.
Många åker på semester med familj och vänner. Men det är inte många som måste lämna familj och vänner hemma. Resa med en klasskompis och klara sig helt själv i en stad man aldrig förut varit i. I ett helt annat land i Europa. Jag har verkligen lärt mig att ta ansvar. Hålla koll på mina pengar. Planera mat. Planera resetid, komma i tid till skola och arbete. Tvätta. Allt vardagsstyr som man annars inte har så stort ansvar för. Det är ju föräldrarna som brukar styra med det.
Trots att vi var i floristbutiker har jag ändå lärt mig en hel del. Dock inte så mycket om inredning. Men jag här lärt mig en hel del om floristik, jag har fått arbetslivserfarenhet, jag har fått känna på hur det är att jobba utomlands, jag har fått se hur fransmän arbetar och jag har fått utamningen att göra ett arbete fast att man inte riktigt kan kommunicera.
Som alla andra sa, detta har blivit ett minne för livet. Jag har lärt mig massor och jag har stärkt både personlighet och självkänsla. Det finns inga nackdelar med den här resan. För i slutet har jag lärt mig av allt som känts dåligt och vänt det till något positivt.
Tack för att jag fick chansen!
Det tog ett tag innan jag fattade att jag faktiskt var hemma igen. Allt var som nytt och alla känslor extra starka. Att mötas av min familjs glada ansikten va det bästa. Att få se dem på riktigt igen. Känna att de är där live och inte på en dataskärm. Höra deras röster. Mitt rum var nästan det bästa. Jag hade bett mamma ge mig nyckeln när jag kom så att jag kunde låsa upp min egen dörr med min egen nyckel. Bara det kändes underbart. När dörren öppnades och jag såg mitt rum framför mig kände jag mig hemma. Att ligga i min säng bredvid min pojkvän, tysta, var som himlen.
I skolan frågade de hur vi hade haft det och efter någon dag var allt som vanligt igen. Men Paris kom på tal en hel del gånger i början. Då vi refererade kring hur det hade varit i Paris. Kunde fortfarande inte fatta att vi varit där. En helt otroligt upplevelse. Men det var underbart att komma hem.
Det har gått mer än en vecka nu. Och det är en vecka och 5 dagar kvar tills vi ska åka hem. När vi precis kommit hit hade jag lite svårigheter med att smälta allt. Jag tyckte att det var stressigt att behöva ta ansvar över saker jag nästan inte brytt mig om tidigare. Som mat. Jag vet ju hur man lagar mat, men jag har aldrig haft ansvaret att handla in all mat och behöva tänka på vad som behövs. Jag saknade familjen också. Det kändes jobbigt att åka ifrån dem och att vara hemifrån tre veckor kändes omöjligt. Men en hel vecka har gått och det har varit underbart än så länge. Jag har sett massa vackra platser och haft det riktigt roligt med min resepartner Jennifer!
Vissa stunder har det såklart känts lite tufft. Men då tänker jag på hur kul jag har haft det, allt jag varit med om och allt som jag kommer att vara med om. Än är ju inte resan slut. Det känns bättre då och jag blir glad över att jag faktiskt har fått den här chansen.
En 18 åring borde ju klara av att vara hemifrån i tre veckor! Men ibland känner jag mig lite vilsen. Det är tur att det finns skype. Så jag kan berätta om min dag för min älskade mamma, få råd av henne och känna mig hemma igen bara av att se hennes ansikte. Och prata med resten av min familj och min pojkvän.
Vi har mycket kvar att se men snart är vi hemma igen.
Kram på alla!
Vi klarade resan till Paris! Det gick hur bra som helst!
Timmarna innan jag och Robin skulle bli upphämtade av Jennifer och Mathias var helkonstiga. Jag var supernervös, lite rädd och sjukt trött. Huvudet snurrade och magen var helt pajj. Mådde illa ett tag. Jag trodde inte att jag skulle klara av att åka.
Robin och jag somnade strax efter tolv och sov till tre. Klockan fyra på morgonen kom de och hämtade oss.
Bilfärden var trots allt lugn. Det var skönt att äntligen få komma iväg.
Vi kramade och pussade våra pojkvänner hejdå. De åkte hem och vi gick för att checka in.
Flyget till Amsterdam gick bra. Jag kom igenom tullen och planet lättade från marken. Under resan fick man en macka och lite dricka. Jag försökte sova lite.
Flygplatsen i Amsterdam var väldigt stor. I de långa korridorerna hade de långa rullband man kunde åka på för att slippa gå. Jennifer och jag utnytthade dem flitigt.
Flyget till Paris blev försenat. Men det gjorde inget för vi fick kaffe och croissant.
Joseph som är vår kontaktperson i Paris hemtade oss vid vår gate och körde oss till vårt boende. Han visade vart skolan låg, hur man åker tunnelbanan och som avslut på dagen gick vi och åt tre rätters på en restaurang. Skolan bjöd.
Det är lite vajse med internet då vi bara kan använda deras wifi en åt gången. Det har något med våra ip-adresser att göra. Snart ska vi gå och handla mat och snacks till ikväll och frukost till imorgon.
Hare gött sålänge, kramar från Paris!
Mångar har på senaste tiden frågat hur det känns. "Hur känns det nu då när du ska resa iväg?"
Allvarligt talat så vet jag inte. Jag har ingen aning. Jag har så blandade känslor över allt att jag inte kan fastställa någon känsla. Allt kommer i vågor. Ibland är jag helt lyrisk och vet inte vart jag ska ta vägen. Ibland känner jag mig jätterädd och tror inte att jag kommer klara det för en sekund. Ibland blir jag nervös och tänker på hur stort det hela kommer att bli för mig, men det är en slags bra nervöskänsla. För jag vill ju verkligen åka. Jag vill se andra platser. Jag vill utmana mig själv och utveckla mig själv. Jag vill stå på egna ben känna att det är jag som har ansvar över mig själv.
Men jag har ändå inte riktigt fattat det. Att jag ska bo i Frankrike i de tre närmaste veckorna. Och att jag åker på lördag!!! Jag kommer bara att kunna se min familj genom en dataskärm. Det kommer att bli tufft. Men jag kommer att klara mig!
Det börjar närma sig nu! Det är bara 9 dagar kvar. På lördag är det bara en vecka! Jag har varit dålig med att skriva på bloggen. Men det ska det bli ändringar på!
Jag tänkte på resan förut. Att jag kommer sakna familj och vänner så mycket. Jag har aldrig varit bortrest på det här sättet förut. Inte ens i Sverige. Och nu ska jag till Frankrike!!
Hur kommer jag klara mig i tre veckor utan en gigantisk hemlängtan?
Jag tänkte att om jag ska klara mig får jag inte vara ledsen när vi ska åka. För så känns det lite nu. Jag känner mig lite ledsen och nervös över att åka hemifrån. Det känns lite jobbigt. Så får jag inte känna om en vecka. För då kommer jag aldig klara mig. Jag måste ändra min inställning till endast possitivt. Bara positiva tankar och massa med glädje. För jag ska ju ändå till Paris! OMG.. jag ska verkligen till paris!!
Förhoppningsvis har jag lyckats tills nästa helg. Och då tror jag att jag kommer klara mig. Skype kommer att vara min bästa vän när jag är bortrest!!
